Läs bibeltext

2 Mos 32:7
  Då talade Herren till Mose: "Gå nu ner, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har gjort något förfärligt.
2 Mos 32:8
De har redan lämnat den väg som jag har befallt dem att gå, de har gjort sig en gjuten tjurkalv, de har tillbett den och offrat till den och sagt: Detta, Israel, är din Gud, som har fört dig ut ur Egypten."
2 Mos 32:9
Och Herren fortsatte: "Jag ser att detta är ett styvnackat folk.
2 Mos 32:10
Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk."
2 Mos 32:11
  Mose försökte blidka Herren, sin Gud: "Herre, låt inte din vrede drabba ditt folk, som du har fört ut ur Egypten med stor kraft och mäktig hand!
2 Mos 32:12
Låt inte egypterna få säga att det var i ond avsikt du förde ut ditt folk, att det var för att döda oss bland bergen och utplåna oss från jordens yta. Stilla din glödande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk.
2 Mos 32:13
Glöm inte dina tjänare Abraham, Isak och Israel och det löfte du gav dem, då du svor vid dig själv att göra deras ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och låta deras ättlingar få hela det land du talat om som egendom för all framtid."
2 Mos 32:14
Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk.
2 Mos 32:15
  Mose gick ner från berget och bar med sig de två tavlor han hade fått som ett förbundstecken, tavlor med skrift på båda sidorna: det var skrivet både på framsidan och på baksidan.
2 Mos 32:16
Tavlorna var Guds verk, och skriften som var inristad på dem var Guds skrift.
2 Mos 32:17
  Josua hörde hur folket skrek och ropade och han sade till Mose: "Det hörs stridslarm i lägret!"